Klockan halv fem i en förskolehall i Västerås hänger en röd regnoverall på tork, och under den ligger ett läderarmband med en klocka som är alldeles för stor för barnet som bar den på morgonen. Det är pappans gamla Fossil, hämtad ur skrivbordslådan efter att fyraåringen tjatat i en vecka. Remmen är mörk av vatten och det sitter sand i spännet. Visarna går fortfarande.
Det är en vanlig syn för den som arbetar i förskola. Barn vill bära det de vuxna bär, och klockor, armband och halsband följer med hemifrån betydligt oftare än föräldrarna tänkt sig. Frågan är sällan om det händer, utan vad som håller och vad som borde ha stannat hemma.
Från handpump till hittegodslåda
Av allt som kan gå sönder är urverket oftast det minsta bekymret, och pappans Fossil gick ju fortfarande. Ett kvartsverk klarar stötar och kyla rätt bra. Det som släpper först under en förskoledag är det som håller fast saken vid barnet: läderremmen som blivit blöt och töjts, spännets tunga som glipper, en karbinhake som en liten tumme inte riktigt får igen.
Läder är särskilt utsatt. En rem som torkar på ett element blir hård och spricker vid hålen, och det är ofta där en klocka går förlorad, i sandlådan eller i gräset bakom cykelstället. Ett armband i silikon eller textil med kardborre klarar vatten bättre men lossnar också lättare när någon drar i det.
Vattnet är också det som gör märkningen på urtavlan mindre användbar än den verkar. Den bygger på provning under kontrollerade förhållanden, inte på ett barn som pumpar vatten ur en handpump och sedan sticker ner handen i en vattenpöl. En klocka som har öppnats för batteribyte kan dessutom ha förlorat en del av den täthet den hade från början.
Där ett armband mest riskerar att försvinna kan ett halsband ställa till något värre. En kedja kan fastna i en klätterställning eller i en jackas dragkedja, och många förskolor avråder därför helt från halsband på små barn. Konsumentverket har varnat för halsband på spädbarn och småbarn, bland annat tandvärkshalsband i bärnsten, eftersom de kan orsaka strypning och pärlorna kan lossna och sväljas [1].
Vad händer om locket släpper?
Både armband och halsband kan alltså lossna eller fastna. En klocka med batteri har dessutom en risk som sitter inuti. Bakom bakstycket ligger en knappcell, och knappceller hör till det barnsjukvården minst av allt vill se i ett litet barns mun. Ett sådant batteri kan skada matstrupen allvarligt på kort tid om det sväljs.
På många enklare kvartsklockor hålls bakstycket på plats bara av att det tryckts fast. Det är praktiskt när batteriet ska bytas, men ett lock som fått en smäll mot en asfaltsplatta kan sitta lösare än det borde. För en vuxen är det en skönhetsfråga. I ett rum med tvååringar är det något annat.
Hur stor risken faktiskt är beror på barnets ålder och på hur gruppen ser ut. En femåring som vet att klockan är pappas och vaktar den hela dagen är en annan sak än en klocka som lånas runt under fruktstunden. Två pedagoger kan bedöma samma klocka olika, och båda kan ha rätt utifrån sin grupp.
Det som ligger mot huden hela dagen väcker också frågan om metallen. Billiga smycken kan släppa nickel, som är en av de vanligaste orsakerna till kontaktallergi, och inom EU finns gränser för hur mycket nickel som får avges från föremål som ligger mot huden länge. Kemikalieinspektionen beskriver vilka metaller som är begränsade i smycken och varför [2]. En vuxenklocka från en känd tillverkare är sällan problemet. Ett leksaksarmband ur en automat kan vara det.
Smycken som är gjorda för att tappas bort
Sista punkten på listan, den om namnet, utgår från något som är lätt att glömma i en butik: saker kommer bort. De smycken som klarar en förskoledag bäst är därför små, sitter tätt och är inte så dyra att en förlust blir en sorg i familjen. Ett tunt armband med ordentligt lås, en liten ring utan något som sticker ut, örhängen med skruvlås om barnet har hål i öronen.
Det är ett annat sätt att välja än när man köper en klocka till en vuxen. Där handlar det om utseende, storlek och funktion. Här handlar det om vad som händer när någon drar i saken, när den blir blöt och när den försvinner i en sandlåda som ingen vill sålla.
Hur mycket av det här som ens blir aktuellt avgör förskolan, och linjerna skiljer sig. En del har en tydlig regel om att smycken stannar hemma, andra låter det vara upp till föräldrarna så länge personalen slipper ansvara för det som kommer bort. Den som inte vet vad som gäller gör klokt i att fråga innan det första armbandet åker med, inte efter att det försvunnit.
Den som vill ge ett riktigt smycke till ett barn, kanske som dopgåva eller till en femårsdag, kan jämföra lås, längder och metaller i lugn och ro hos en nätbutik som guldshop.com, utan en otålig femåring vid armbågen. Letar man efter barnsmycken i guld i Sverige är låstypen värd en närmare titt än priset, och produktbeskrivningen förtjänar att läsas till slut.
Och klockan i hallen i Västerås? Pappan bytte läderremmen mot ett textilarmband och lade tillbaka den i skrivbordslådan, med löftet att den fick komma fram på helgerna. Fyraåringen var inte nöjd. Förskolan var det.
Noter
- Konsumentverket, information och varningar om halsband till spädbarn och småbarn, konsumentverket.se.
- Kemikalieinspektionen, information om nickel och andra begränsade metaller i smycken, kemi.se.